Jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster, rusa rakt in i ditt liv

Idag var vi på Vasa. Det var jättetrevligt och så. Vi åt chokladbollar och god mat men jag bara deppar. för fan. Alla sitter där och är trevliga och glada och jag undrar vad fan mitt problem är. Men sedan kom Axel och var deppig och det var skönt för då kunde jag också vara det. Och det måste synas mer än jag tror eftersom alla antingen undviker mig eller frågar; "Nej men du, hur är det egentligen?". och jag vet inte vad jag ska svara? Vad är det med mig? varför är jag ledsen? Jag vet inte. allt. samtidigt inget. Jag tror jag är kär. Jag tror att alla hatar mig. Det är jättejobbigt att inte kunna svara rakt när folk undrar hur det är. så säger jag bara "inget" och då blir folk sura för att jag inte är ledsen "på riktigt". Sedan känns det som att jag ignorerar folk så mycket och de blir väldigt sårade. och jag orkar inte ha dåligt samvete för dem med.

Igår var repet väldigt jobbigt men jag älskar när det är så, faktiskt. Det är då jag är som bäst. Fast det tycker nog inte de andra. alla var så sura och efter orkade jag inte så jag sprang efter Axel och då blev de andra ännu surare. Så när jag kom hem låg jag och läste Cruel town-texthäftet hela kvällen. men jag grät inte. och jag har inte gjort det på jättelänge. kommer säkert gråta på Kristian Anttila imorgon.... eller så kommer jag bryta ihop på franskan på måndag. ÅNGEST GLOSOR döda mig