Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again

081217

Jag känner att jag är på väg ner. Ner i Broder Daniel, ner i gråt, ner i jag vet inte vad.

Jag är ledsen och äter choklad, och då får jag ont i magen.

Jag behöver Alvasalva. Hon måste komma tillbaka till skolan. Då kan jag ta henne och smeta henne på magen så att smärtan försvinner.



Jag vet inte varför jag skriver det här, för jag vet inte vad jag vill att folk ska tänka/göra.

Jag vill i alla fall inte vara hemma. Dra med mig bort. hem till dig. Så kan vi dricka te och prata hela natten. Eller ring bara, ring och prata i flera timmar om allt, eller inget. på lördag. och söndag.



Hångel till er fina människor.

Kristian Anttila och ännu mer ångest

Igår var det Kristian Anttila på fängeset. Skitbra konsert, verkligen jättebra och min deppighet och ångest försvann... för en stund. för sedan upptäckte jag att jag tappat min Ipod. min fina fina ipod classic som jag inte ens lyckats ha i mer än fem månader sedan jag spräckte skärmen på den. och hur ska jag klara mig, efter två veckors lov och prao måste jag tillbaka till min klass imorgon. utan min ipod. Det är inte heller själva ipoden som jag blir så ledsen över, utan att jag är så jävla dum och oansvarsfull. Jag hade kunnat ha en väska med en icke söndig dragkedja, jag kunde till och med inte behövt ha med ipoden igår för jag använde den inte. Det är det som gör mest ont.

Jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster, rusa rakt in i ditt liv

Idag var vi på Vasa. Det var jättetrevligt och så. Vi åt chokladbollar och god mat men jag bara deppar. för fan. Alla sitter där och är trevliga och glada och jag undrar vad fan mitt problem är. Men sedan kom Axel och var deppig och det var skönt för då kunde jag också vara det. Och det måste synas mer än jag tror eftersom alla antingen undviker mig eller frågar; "Nej men du, hur är det egentligen?". och jag vet inte vad jag ska svara? Vad är det med mig? varför är jag ledsen? Jag vet inte. allt. samtidigt inget. Jag tror jag är kär. Jag tror att alla hatar mig. Det är jättejobbigt att inte kunna svara rakt när folk undrar hur det är. så säger jag bara "inget" och då blir folk sura för att jag inte är ledsen "på riktigt". Sedan känns det som att jag ignorerar folk så mycket och de blir väldigt sårade. och jag orkar inte ha dåligt samvete för dem med.

Igår var repet väldigt jobbigt men jag älskar när det är så, faktiskt. Det är då jag är som bäst. Fast det tycker nog inte de andra. alla var så sura och efter orkade jag inte så jag sprang efter Axel och då blev de andra ännu surare. Så när jag kom hem låg jag och läste Cruel town-texthäftet hela kvällen. men jag grät inte. och jag har inte gjort det på jättelänge. kommer säkert gråta på Kristian Anttila imorgon.... eller så kommer jag bryta ihop på franskan på måndag. ÅNGEST GLOSOR döda mig